De andra blev kvar
Efter att diskussioner pågått huruvida jag är drabbad av en ”måste-alltid-ha-med-mig-cykel” – diagnos eller inte så var det ändå jag som, utan att skratta, lämnade mina kollegor bakom mig igår kväll.
Skulle jag ha en diagnos??
Vi hade varit på konsertarenan i över sex timmar och pratat och intervjuat en massa fransmän om bl.a. organisation, ljud, ljus, regi och produktion.
Nu hade vi fått nog och ville tillbaka till hotellet. Tyvärr kunde ingen köra oss förrän efter kvällens genrep som skulle hålla på – länge.
Mina kollegor fick vänta på skjuts inne i den väldiga arenan
För mig var det bara att – med ett litet diskret leende – lämna den gigantiska arenan och mina kollegor bakom mig för att rulla de knappa fem kilometrarna hem. På mindre än en kvart var jag tillbaka.
Det var skönt att tappa upp ett bad i ett av europas längsta badkar och titta på det senaste avsnittet av 30 grader i februari på paddan, innan jag somnade vid tolvtiden.
Kan nästan ligga raklång i det här badkaret
Utsikt från mitt hotellrum
/DS