De blev kvar igen
Igår kväll var det dags för finalen. Den stora konserten. Alla deltagande nationers kulturutövande ungdomar skulle sammanföras för att dansa och musicera inför fyratusen i publiken.
Som vanligt blev det lite meck med transporten. När jag ännu en gång gjorde anspråk på att cykla var reaktionerna blandade från mina kära kollegor. Sist hade jag ju bara lämnat dem i den stora arenan och bara cyklat iväg ut i friheten.
Det är en gåta, hur lång tid det tar, att ta sig ut till arenan med buss eller bil. Det tar minst en halvtimme varje gång. När jag cyklar, cyklar jag raka vägen på en dryg kvart, men motorfordonen kör i massa kringelikrokar och verkar aldrig att komma fram.
Nu blev det så att jag åkte med dem i bussen på ditvägen, med cykeln i bagaget självfallet, för att sen rulla hem i den ljuma kvällsluften direkt efter konserten. När de andra kom tillbaka hade jag både hunnit att ta mig ett bad och gjort mig iordning inför kvällsutgången, som dessvärre slutade på en riktigt dålig restaurang.
Idag är det kallare och helt mulet här. Sista dagen här, har en jazzkonsert och en dagsutflykt i sitt sköte. Har i skrivande stund just fått i mig crepes med spenat, soltorkade tomater och chevre. Riktigt läcker. Bästa maten hittills här!
Nu ska jag gå in i den väldiga Notre Dame-katedralen innan jag ska möta upp kollegorna inför kvällens jazzkonsert. Denna frankrikeresa börjar att lida mot sitt slut. Imorgon återvänder vi till ett kallt och delvis snötäckt (om rapporterna stämmer) Sverige.
”Håll fanan högt”! Du gör rätt med ditt cyklande…
Ja, när det gäller cykling kompromissar jag inte:)