Man kan vara cykelentusiast även utan lycra och trikå

Man kan vara cykelentusiast även utan lycra och trikå

Har fått svar från Johan Smitt angående tidigare inlägg om vintercykling. Kul. Älskar att få mothugg.

Så här skriver Johan Smitt från DN som svar till mitt mail:

Hej,

jag tror de flesta faktiskt ställer in cykeln när höstregnen börjar och framför allt när snön kommer. Men visst finns det många som fortsätter att cykla, med rätt utrustning och eventuellt dubbdäck. Jag tror dock att den stora skaran av mina medcyklister som inte har cyklingen som livsstil tycker att den vanliga cyklingen till jobbet (och då talar vi inte om träningsfantomerna i trikådress, windstoppers etc) inte lockar lika mycket i novembers hällregn som annars.

/vänliga hälsningar

js

Om man sammanfattar: Den som inte har cykling som livsstil, dvs specialklädda hurtisar, ställer av cykeln när det blir en pina att cykla till jobbet pga regn- och rusk. Ungefär så.

Vad finns då att säga till vintercyklingens försvar? Jo, för det första så är jag själv ett exempel på en vardagsklädd lycravägrande livs levande fullblodscykelentusiast.

När jag skriver, i tidigare inlägg, att det handlar mest om att klä sig rätt, syftar jag inte i första hand på träningstrikåer och windstoppers utan mer på att man utan märkvärdigheter bör se till att inte frysa, bli blöt eller halka. Det finns ju ett hyfsat stort urval för att lösa problemen, om man säger så.

Visst kan specialkläder bidra med en del men ett av glädjebudskapen är just att man oftast kan cykla i sina favoritkläder. Som när man promenerar.

Inget ont om de från topp till tå millimeterplanerade trikåbeklädda cyklisterna – men dit behöver man inte gå. Man kan va entusiast ändå.

Entusiast av FUNKTION.

Man kan vara en stor beundrare och se potentiella samhällsförändringar genom att se möjligheterna med cykling. Att se enkelheten. Att se möjligheter att med den rätta cykeln förändra sin livssituation.

Att ta makten över sin tid genom att leva cykelliv och få råd att jobba mindre.

Att lösa ”hur-tar-jag-mig-runt”- problemet med annat än bil, är så kreativt stimulerande och beroendeframkallande att den vissa dagar mindre roliga väderleken blir ett så litet problem att det knappt märks.

Man slår sig bara för bröstet, spänner lårmusklerna och övertygar sig själv och sin nästa om att:

jag är cyklist i solsken, jag är cyklist i regn, jag är cyklist i storm, jag är cyklist i snö, jag är cyklist i berg, jag är cyklist i plattlandskap, jag är cyklist med last, jag är cyklist med kollektivtrafik och ja, jag är också cyklist med upp till fyra ungar i lådcykellådan.

OCH JAG MÅSTE ÄNDÅ INTE KLÄ MIG I LYCRA.

En man i lycra. Man måste inte.

Blir väderleken trots allt för tuff, kan man med en av jordens bästa uppfinning vikcykeln, bekvämt och elegant ta bussen eller pendeln hem från jobbet.

Tack till högre makter för att vintercyklingen ändå ökar. Fler och fler upptäcker att det faktiskt går rätt bra att cykla nästan alla dagar på vinterhalvåret.

Det är kanske t.o.m. bättre än att sitta svära i en bilkö eller att stå och trängas i kollektivtrafiken.

Det enda som krävs, förutom att klä sig rätt, är den magiska cykelmuskeln. Den som gör att du kan cykla tio mil utan att knappt bli svettig. Men den är inget man kan köpa för pengar, fuska sig till eller förvärva på annat oherderligt sätt.

Den kan bara bli din om du förtjänar den.

Så upp i sadeln gott folk – även om det regnar eller blåser lite.

/DS