Ett lite drygt två meter långt fönster, 3,7 kilometer bort och massor av snö på vägarna – skulle väl ändå inte vara några problem att få hem bilfritt.
Vi ska bygga ett rum till Bella i vardagsrummet under mellandagarna. Vi bor i en tvåa, och vi vill gärna bo kvar för vi trivs så himla bra i området; därför har vi bestämt oss för att slå upp ett par väggar i vårt,onödigt stora, vardagsrum.
Bella behöver ljusinsläpp i sitt nya rum och vi har jagat runt efter ett lämpligt och helst, väldigt långt fönster. De vi har tittat på har varit sjukt dyra så det var en lyckträff att ett begagnat jättelångt, helt perfekt, dök upp på Blocket häromdan.
Sen började det pratas om att vi skulle behöva låna bil för att få hem det och det blev genast dålig stämning. Kanske skulle bli svårt med lådcykeln med tanke på fönstrets storlek och det ojämna väglaget som råder med snö och is, som i värsta fall kunde leda till krossat glas, lät det.
Jag, som hyser stor passion över att få hem stora och skrymmande saker utan bil, ville inte missa chansen och lovade att stå för eventuella glasreparationer själv. Såna här utmaningar är fantastiska och fyller mig med glädje, kreativitet och livslust.
Bestämde mig för att lasta på längden då ekipaget skulle bli brett och klumpigt om jag lagt fönstret på tvären över lådan.
Några liggunderlagsbitar, ett täcke och ett bar spännband var allt som behövdes för att jag med stor övertygelse om att det här skulle gå vägen, började sätta tänderna i den 3,7 km långa sträckan hem till Vasastan.
På den stora tvåfiliga Valhallavägen fanns det knappt nån snö alls. Det fick bli en tur i sällskap med andra motoriserade fordon för att undvika stötar- och skak på den annars så trevliga cykelvägen.
Ett par av mina bilande medtrafikanter blängde irriterat på mig genom deras smutsiga bilrutor, några tutade och jag tror minsann att jag såg ett långt aggressivt pekande finger åt mitt håll.
En del känner sig hotade, blir rädda och reagerar aggressivt på mig och min cykel. De gasar och slirar lite extra för att liksom markera. Ändå var jag aldrig i vägen. Ville man passera mig gick det hela tiden hur bra som helst. Det är nåt annat det handlar om, en del blir ängsliga helt enkelt, känner behovet av att spänna musklerna, väsa och göra apljud.
Ändå bra att just lådcyklar blir tillåtna även på körbanan efter årskiftet, även när det finns cykelbana. Nästa år kan jag alltså köra långa fönster på Valhallavägen helt lagligt. Det ser jag fram emot.
Ett litet gäng väluppfostrade högstadieelever ger mig en liten applåd när jag åker förbi med mitt mäktiga lass. Så ja! Jag bugar mig lite lätt och fortsätter. Det går bra och jag är hemma igen utan en skråma på fönstret.
Jag slår portkoden, trycker på dörröppningsknappen och cyklar hela vägen in till hissen.
Uppdraget slutfört och tillfredställelsen bultar genom kroppen.
Den som uppfunnit lådcykeln borde få Nobelpriset.
/DS
Skickat via Blogsy
Du är ju för bra!
Egolåda med två hjul.
Dryg-Urban med två ben
Kul…
Det ser ju direkt farligt ut med detta tunga fönster på cykeln. Hade cykeln haft två hjul fram så hade den varit stadigare. Jag undrar om det är lagligt att cykla med denna last?
Farligt? Hur stabilt som helst. En trehjulig är inte bättre för syftet då den har kortare låda. En tvåhjulig är väldigt stadig eftersom den har låg tyngdpunkt.
Låt dig inte luras av den sista bilden. Sökte upp den vinkeln som gav sken av ett extremt långt fönster.
Urban: Farligt och farligt. Allt är ju relativt. Svängande lastbilar är lagliga men bevisat livsfarliga för laglydiga cyklister vid högersväng. Bilar är lagliga men farliga för både fotgängare och cyklister. Hur försvarar du deras rätt att dundra fram i 50 knyck mitt i stan med barnvagnar och äldre som behöver gå över gatan?