Så fort det handlar om cykling- och cyklister i media, rör det sig nästan uteslutande om hur farligt det är; och i värsta fall beklagar man sig över (Virtanen Aftonbladet) att det inte, rakt av, går för sig skjuta de cyklande idioterna. Fördelarna med att trampa, får man sällan ta del av.
Men dagens ledarsida i Expressen är faktiskt nåt helt annat. Egentligen så självklart men Patrik Kronqvist skriver ändå bra- och träffsäkert om varför just cyklisterna är samhällshjältar.
Många räds inte alls att generalisera vilt och häva ur sig saker som att alla cyklister är obotliga fartdårar som beter sig hur som helst och skiter totalt i alla trafikregler.
Men med tanke på hur cyklisterna, sen trettio- och fyrtiotalen, då ca 75% av alla Stockholmare cyklade till jobbet – för att bara nåt decenium senare, genom den okrompomissbara motoristnormen, låtit sig bli förtryckta, bortjagade och förpassade till samhällets utkanter, har de trampande visat oerhört stort tålamod och acceptans genom åren.
Ett ohälsosamt stort tålamod skulle jag säga.
För att förstå cyklistens underliggande aggression, som kan leda till en och annan överträdelse, är det egentligen bara att föreställa sig motsvarande avsaknad av infrastruktur för bilister och hur deras humör skulle påverkas av: underdimensionerade vägar som plötsligt tar slut, som är så smala att en omkörning är omöjlig eller rent livsfarlig.
Lägg därtill att andra fordon, tio gånger så stora, parkerar rakt över körfälten, utan att ens be om ursäkt för det. Det är genomskinligt att den pyttelilla bit infrastruktur ditt trafikslag blivit tilldelad, som nån tjänsteman en gång i tiden hoppats varit tillräckligt avskräckande för att få dig att hålla dig undan och byta färdmedel, bara är till för att du inte ska vara i vägen för de större- och starkare.
Vi cyklisthjältar får inte låta oss tryckas ner av människor som inte förstår bättre. Hade min hjärna varit liten som en ärta hade kanske också jag resonerat på samma sätt – så man bör förbli ödmjuk, menar jag.
Men förändringens tid är här.
En cykelrenässans, utan motstycke i historien, är på intåg.
För fler och fler inser, att i den moderna staden – kommer det att vara bilen som blir undantaget.
/DS
David! Det är verkligen uppfriskande att följa din blogg! Vill tacka för att jag fick provcykla din Bakfiets i Kungsträdgården i höstas, nu har jag en egen long-John sedan en vecka. Man känner sig som en riktig cykelmissionär när man cyklar omkring här i Uppsala. Folks kommentar är alltid mycket positiva!
Tack Olof och stort grattis till er nyinförskaffade Long-john. En utmärkt val att cykelmissionera med. Fortsätt att sprida glädjebudskapet:)