Har i skrivande stund just slagit mig ner på muren, vid Katarinagatan, strax intill en BMW som står parkerad över den lilla beskärda del som vi, som uppskattar att ta sig fram med muskelkraft, blivit tilldelade.
Här sitter jag och lurpassar medan jag bloggar på min platta.
Den skyldiga syns inte till men jag kommer att vänta här tills han (han till 99% chans) är tillbaka. Ibland får man lov att släppa fram surgubben i sig. Det är tredje bilen som valt att kraftigt begränsa mitt redan så snålt tilltagna körfält bara den senaste halvtimman.
De två andra lät jag löpa, men den här sista ska få hela mitt ihopsamlade ursinne över sig. Det hjälper inte att just han varit så vänlig att lämna nästan 10 cm, av cykelbanan, helt fri.
Den ena, av de andra två, som denna vackra dag snyltat på cyklisternas så få och ynkliga jaktmarker, var en taxichaufför som ställt sig tvärs över cykelbanan för att lasta ur nånting på Sveavägen.
Den andra, en silvrig Opel, täckte hela cykelvägen – plus 30% till.
Borde rytit i till de andra två också – så hade alla tre, mer rättvist, fått sin beskärda del av hela mitt kokande illvett.
Men nu är det som det är. Föraren till BMWn kommer få ta alltihop.
Jag förväntar mig att en medelålders vattenkammad kostymnisse med spelad pondus och taskig attityd, när som helst ska dyka upp. Han kommer att försvara sig med hull och hår och nonchalant avfärda det jag har att säga – men jag kommer vara hård. Inte vika ner mig.
För så brutalt hänsynslösa män måste få veta var gränsen går. Det är dags att räta på sig och göra sig hörd – inte bara ropa nåt och cykla vidare, som jag hittills ofta nöjt mig med.
Förr var det ännu värre, då sa jag inte ens till. Rundade bara bilen med cykeln och fortsatte – även om ogärningsmannen fanns där och jag flera gånger haft öppet mål för att sätta dem på plats.
Sen märker man att historien upprepar sig – ofta.
Det blir ohållbart att hålla irritationen stången och man börjar i förbifarten successivt höja rösten gång för gång tills det går så långt att det slår slint och man bokstavligt bara vrålar ut sin ilska.
Inte så konstruktivt kanske – dags att ändra på det nu. Ska vara sträng men rättvis. Få honom att förstå.
För det är så lågt. De har så mycket plats och vi så lite. Men inte ens den lilla pluttiga infrastruktur, cyklisterna fått att hålla till godo med, kan de lämna ifred.
Precis som för att markera för oss – som tar oss fram enbart av ren muskelkraft – att vi lever på nåder i de motorburnas herravälde.
Tar en sipp ur min hämtkaffe. Solen lyser på nåt ironiskt sätt rakt upp i mitt tvärsura anlete, bländar mig. Det ger den skyldige en mikroskopisk chans att komma undan.
Bilar kör förbi, en person i varje bil. Så klagar man på att det är trångt i stan, att det inte finns nån plats för bostäder – eller för bredare cykelbanor, utbyggd kollektivtrafik etc.
Cafègäster sitter på sommarhalvåret ihopträngda på trottoarer. Varför? Kan det bero på att staden i huvudsak är planerad för billiv – inte folkliv?
Storslagna parkeringshus ska till för att ta hand om alla soloförare som ska parkera sina bilar.
För 800:- i månaden får du fri tillgång till parkeringsrutor mitt i stan, lika stora som en mindre studentlägenhet. Alla är med och delar på subventionen – även de billösa.
Känns konstigt att sitta här och vänta på nån man bestämt sig för att skälla ut. Tror aldrig jag gjort det tidigare. Gäller att konservera den bubblande ilskan, utan den kan man ju inte skälla ut nån menar jag, handlingskraften och modet som krävs springer lätt och gömmer sig.
Nu…
Ca 5 min
Det här nog något av det märkligaste jag varit med om. Man har fantiserat och skapat sig massa föreställningar, målat upp något slags osympatiskt monster och så är människan som kommer…en liten späd kvinna, förmodligen med indiskt ursprung. Hennes ålder är näst intill oidentifierbar – nånstan mellan 22 och 45. Jag blir helt ställd. Går fram till henne, hon uppmärksammar mig, väntar på att jag ska säga nåt…får inte fram ett ord. Står bara mållös och stirrar på den lilla harmlösa personen, så långt från den jag från början föreställt mig.
– Ursäkta men du har parkerat på cykelbanan, får jag till slut ur mig med ett blygt och lite ursäktande leende på läpparna. Ilskan helt borta nu.
– Oj jag mej ursäkta så mycket, inte jag veta alla regler, förlåt, förlåt, svarar hon med ett brett leende som nästan omsluter hela hennes lilla ansikte.
– Det lugnt, svarar jag.
Trots att hon begått ett av de vardagstrafikregelbrott som upprör mig mest blir jag inte strängare än såhär denna dag. Den går helt enkelt inte.
– Ska inte göra igen lovar jag dig mycket, är det sista hon säger innan hon sätter sig i sin stora BMW och kör iväg.
Svårt att behandla alla lika. Ändå nöjd över att inte bara struntat i det hela och cyklat förbi. Finns ofta nåt att lära av att ”bryta mönstret – i det här fallet att en liten indisk kvinna kan vara väldigt, väldigt avväpnande.
/DS
Tänk vad mycket gatuutrymme som används för att frakta tomma stolar!
Jag körde in fram däcket på en Taxi som väntade på körning i cykelfältet, jag var så arg, och ångrade mig en fjärdeles sekund innan däcket nuddade bilen. Jag undrar om dessa bilister ser cyklisterna som får väja, eller om man bara antar att det inte kommer komma några cyklar.
Ändå på något sätt gött att du inte blev ett bittert monster. Det blir så okonstruktivt. Men igenkänningsfaktorn är hög.
Men någonstans så är det inte de enskilda bilisterna man egentligen är arg på. I alla fall är inte jag det. Jag är arg på den systematiska respektlösheten från alla håll och kanter, de sjuka strukturerna, samt den usla infrastrukturen. Och det är det man inser när man står där framför den där späda indiska kvinnan. Eller i varje fall efteråt när man funderar över det.
Hur som helst känner jag allt mer att det inte håller att resignera för bitterheten och knyta näven i fickan. På något sätt är det en seger jag inte vill ge bilsamhället.
Det är bra att man säger till, och framför allt tror jag att det lönar sig att vara lugn och sansad. Jag vill tro att det har en effekt och att åtminstone den människan kanske tänker två gånger innan man gör det nästa gång.
Det är lätt att man blir upprörd och gör som Anonymous 😉
Däremot undrar jag om inte man kan ringa snuten, det är trots allt olagligt att stanna eller köra i cykelbanan, alltså är det inte bara p-vakternas sak att bevaka detta..
Mitt recept (mitt rationella jag):
1 Säg till vänligt och konstruktivt.
2 Får du inget gensvar (tyvärr tittar många bort och lyssnar inte alls) är det helt ok, och bra, att bli förbannad och markera rejält.
3 ja kanske ringa snuten då eller hämta en lapplisa
Ser många cyklister som bara cyklar förbi (ut i gatan el på trottar). Då signalerar man ”jag är inte en trafikant som kräver nån plats el respekt”.
Tror man gör sig själv och de flesta andra cyklister en tjänst om man tar fajten, åtminstone ibland.
Försöker alltid var konstruktiv men har lärt mig att ibland får man slåss för sin sak. Det finns för många därute som inte tar cyklister på allvar.
En bilist som gjort en cyklist upprörd över att ha parkerat på cykelbanan, tänker nog till nästa gång innan han/hon gör det igen. (gäller tyvärr inte taxichaufförer).
Hej!
Tänkte på dig när jag idag läste detta inlägg på FB av ”Att Överlista Jante”
”Precis när jag börjar svänga hör jag någon som bankar febrilt på min bil. Efter en kort stund ser jag en arg cyklist som blänger ilsket på mig genom fönsterrutan. Jag hinner knapp veva ner den förrän cyklisten skriker åt mig att jag är en ”jävla idiot” och jag får nästan känslan av att han är på väg att ge sig på mig.
För en kort stund går jag i försvar, men inser därefter att han blivit väldigt rädd och utifrån sin överlevnadsinstinkt försöker han nu endast skydda sig själv genom att ta till sin ilska.
Jag ber om ursäkt om än den inte når ända fram, eftersom han är uppfylld av självbevarelsen att skydda sig själv.
Han cyklar iväg och jag inser hur viktig ilskan är för oss människor.
Att ilskan är en oumbärlig kraft som vi tar till när vi behöver skydda oss själva och sätta tydliga gränser.
Jag var rätt nöjd med mig själv kan jag säga, för det är inte alla gånger jag får till det på det här kloka viset.
Vid ratten.
Tomas :-)”
Tänk vad olika man kan se på saker och ting här i livet. Både du och Tomas är i mina ögon mycket kloka personer som har ser världen med lite olika glasögon just i denna sakfråga.
Ha det gott
Ewa
Jag tror ni har det tuffare med bilisterna i Sthlm än här i Uppsala. Här känns det ibland snarare som bilisterna får stå tillbaka för cyklisterna inne i stan. Speciellt vardagsmorgnar då vi cyklister väller fram genom innerstaden 🙂
Är inte detta ett fint initiativ? https://www.flexidrive.se/
Är ju inte så att man automatiskt ”har rätt” bara för att man råkar vara cyklist. Det är inte min poäng.
Men läser man på om hur cyklisterna (Ex Trafikslag på undantag av M emanuel) succesivt trängts ut och prioriterats bort till förmån för bilismen – fattar man att vi har en större anledning att kämpa för vår sak än de flesta andra trafikslag.
olof: I Uppsala finns det nog mer av en ”mass effect” än i Sthlm. Dvs bilar tvingas ta större hänsyn då cyklisterna blir så många. Hoppas vi får nån liknande ”effekt” här.
nu behöver du inte längre känna ”Gränslöst illvett över bilar på cykelbanor” utan du kan meddela dem om trafik brister med ett snyggt klistermärke: http://cykelmaffian.se/order.php