Vårpimpa cykeln. Så gör du cykeln vårfin. Här får du billigaste cykelservicen…
Varenda tidning har i dagarna någonting under temat: Nu börjar cykelsäsongen – dags att fixa hojen.
Den 30 april ska jag vara konfrencier. Det ska firas Valborg på Skytteholmsfältet i Solna med olika former av aktiviteter och uppträdanden. Jag ska hålla i trådarna. Såklart att det även finns ett tält dit man kan gå för att gratis få sin cykel servad, nu när det är säsong och allt.
Nu vill alla cykla. Blåsten smärtar inte mot kinden längre. Det är vår.
I söndags grillade vi med dagisföräldrar på en gård med en lekpark, för första gången för i år. En av familjerna har varit i sydamerika under hela vintern. De kom hem i lördags. Enligt meterologerna var det samma dag som våren kom. Bra timing. Slapp hela vintereländet med en hårsmån. Prickande in våren med otrolig precision.
Inget ont om det men de borde ju självklart få ett straff. Något litet bara. Som till exempel att bada i Brunnsviken innan maj är till ända. Så får de ändå känna på en del av den kyla som vi som varit hemma tvingats kriga mot hela vintern.
Och nu till saken. Hur gör vi med säsongscyklisterna? Vi som inte bryr oss om begrepp som ”cykelsäsong”. Vi som väljer att INTE ställa in cykeln när det blir kallt. Vi som cyklar VARJE dag under året.
Borde inte även säsongscyklisterna få ett litet straff de också?
Ta det inte fel. Personligen gillar jag nästan alla som cyklar, oavsett säsong.
Men kanske ändå något litet symboliskt bara?
Som vintercyklist kan man med all rätt göra sig kvitt långkalsongerna. Packa ner dem längst ner i en låda som man med beslutsamhet kastar så den hamnar så svåråtkomligt det bara går, längst in i förrådet. Men det är också vårt enda nöje för att ha bråkat med kyla, väglag och snålblåst i så många månader. Känns lite fattigt.
Vi förtjänar något mer?
Jag vet – en medalj. En vintercyklarmedalj.
Vi som cyklat oss genom vintern får, under en liten ceremoni ta emot en medalj ur kungens hand.
Sommarhalvårscyklisterna får ingen medalj. Det räcker som straff.
En dag i vintras: då bussarna stod still, bilarna stod still, tunnelbanan stod still, tågen stod still och hela trafiksystemet var helt hjälplöst och utslaget – fanns det de på hjul, som mot alla odds tog sig fram ändå. Det var de hjältemodiga vintercyklisterna. De som inte gör skillnad på väder och väder. De som säger lugnt, tryggt och övertygande till sig själva: Det här är en dag som alla andra, en vanlig dag, det här är en dag jag cyklar.
Visst är det värt en medalj. För det har varit ganska tufft där ute ibland.
/DS