En liten liten lådcykelolycka

Hur säkert är det egentligen att köra barn i lådcykel?

I de flesta lådcykelvarianter sitter man upprätt, har bra koll på ungen och färdas i en tämligen modest hastighet.

Utan att ha nån som helst statistik att ta del av, vågar jag ändå påstå att det är ett av de säkraste sätten att ta sig fram med barn i stan.

Men det är ändå ett faktum att en första liten incident, efter tre år av ihärdigt användande, har inträffat.

Det KUNDE både ha slutat riktigt illa och HADE isåfall varit löjligt enkelt att förhindra.

Nu gick det bra, men den värsta formen av olyckor är väl just av den art som är både allvarliga och, som med en ansträngningslös liten preventiv åtgärd, hade kunnat förhindras.

Därför väljer jag att dela denna historia.

Vi var på väg mot Gamla stan. I en hastighet, något snäpp över raskt promenadtempo, lådcykelfärdades Bella och jag bland mängder av semesterflanörer, genom passagen mellan de beslutfattandes hus längs Riksdagsgatan.

Plötsligt rullar en förarlös skateboard mot oss långsamt – men i exakt det tempo som krävs för att tiden för en eventuell undanmanöver precis hinner rinna ut.

”Vi kommer att krocka med skateboarden”, är den enda slutsats jag hinner dra, och en kraftig inbromsning senare är olyckan ett faktum.

Möjligen han jag också tänka: ”Hur illa kommer Bella slå sig” och att ”den skyldige ska få stryk”, innan själva sammanstötningen inträffade.

Bellas slungas, mest av kraften från själva inbromsningen, mindre av stöten från kollisionen, fram med ansiktet mot den knopp som sticker upp över framhjulet, nån decimeter över lådanas kant, och utgör änden av den robusta cykelns stålram.

Till synes hinner hon inte med att få upp en skyddande hand – men av gråtgraden att döma, finns hopp om att hon lyckats ta emot sig och dämpa skadegraden på något sätt trots allt.

Inga tecken på skador i ansiktet eller huvudet. Hon snyftar och pekar på handleden när jag frågar var det gör ont. Det verkar ha gått bra. Jag märker att också hennes handled fungerar som den ska när jag rör på den.

Jag vänder mig åt det håll som skateboarden kommit ifrån. En pojke i elvaårsåldern ser så skyldig och ångerfull ut som bara en pojke, som just, utan en tanke på olycksrisken, tanklöst skickat en skateboard från den ena sidan gatan till den andra, bara kan se ut.

Han säger nåt på finska som jag inte kan tolka på nåt annat sätt än att han just är – en finsk pojke.

Jag är ursinnig och får, för första gången på länge, användning för ett av mina fyra ords omfattande finska ordförråd:

”Perkele!”

Om nån är intresserad så kan jag även säga: moi, voi och mukulat.

Pojken ser så ödmjukt skärrad, ångerfull och rädd ut att jag snabbt mjuknar.

”You can cause serious injuries” får jag ur mig.

”Sorry”, säger pojken skamset.

”Please, just be careful” fortsätter jag. Han nickar och halvspringer för att möta upp sina (passiva) föräldrar en bit bort.

Och nu ni lådcyklande medtrafikanter – förbered er för mitt budskap.

Spänn fast era barn i lådan.

Hade en diskussion i våras (kommentatorsfältet i denna blogg) om de ”säkerhetsbälten” som finns på plats i en lådcykel, har någon egentlig säkerhetsfunktion efter det att barnet blivit så pass till åren, att det förstår självt att inte hoppa ur lådan under färd.

Det rådde delade uppfattningar om detta och nån menade att det t.o.m. var säkrare om barnen inte hade bälte, vid till exempel en vurpa.

Och nu, i skrivande stund, känner jag att min ickevilja för ängsligt moralpredikande gör sig påmind, och att jag därför väljer att revidera mitt budskap till: ”Man får göra som man själv vill och tror är säkrast och bäst”.

Men även om just risken för skateboardcykelolyckor är minimal – kan det finnas en poäng att åtminstone reflektera en aning om det inträffade (varför låter det så präktigt att prata om lådcykelsäkerhet?).

Bella sätter sig i lådcykeln lika glatt nu, efter det inträffade, som tidigare, med den skillnaden att hon numer varje gång måste yppa orden: ”Då får vi hoppas att det inte kommer nån skateboard då”, i samma ögonblick hon spänns fast.

/DS