Tog min Brompton till Cykelkarnevalen i lördags. Väl på startplats, vid Brunkebergstorg, blev jag såklart tillfrågad om att framföra ett helt annat ekipage.
Ett skåpsläp med en Bullit från Movebybike innehållandes min egen vikcykel, en gammal tung (23 kg?) ståldam och – annat.
”Om det inte funkar i backarna får väl folk skjuta på”
Jag kunde inte säga NEJ. Har under åren jobbat mig till feta lådcykellår och var nyfiken på vad de verkligen går för.
Vi var ett gäng på ca 500 cyklande: barncyklister och farfarscyklister, politikcyklister och vikcyklister, lådcyklister och liggcyklister, vanlighetscyklister och alla andra slags cyklister.
När jag var med på mitt första, och hittills enda, Critical mass förra året, var vi till en början ca fyrtio pers.
Alla ställde sig dock inte bakom det vissa av oss skanderade ut:
Det gäller våra liv
Det gäller våra barn
Inga bilar i innerstan
Så många droppade av och vi var högst 25 som hängde med hela vägen. Det blev helt enkelt aningens för politiskt och folk skrämdes bort.
Naturskyddsföreningens Cykelkarneval var mer fest. Och frågan är om det finns behov att skrika ut några politiska budskap överhuvudtaget?
Fem hundra glada cyklister i en mäktig cykelprocession genom stan talar sitt tydliga språk. Av sig självt. Utan slagord.
Ingen kan missa vårt budskap.
Just nu vägrar jag att låta den ärthjärna i Porschen, som körde över en av de cyklandes cykel och därefter började gapa och skrika som om han själv var offret, lägga sordin på tillställningen.