Hämtat från Eric Sandströms lysande och fortfarande högt aktuella ”Att cykla är nödvändigt” från 1974:
Vår andliga konstitution är anpassad till ett liv med mycket stora fysiska ansträngningar. När jag var yngre, brukade jag tillbringa min semester på fotvandringar. Jag brukade gå 40-50 km om dagen, och när kvällen kom hade jag inte behov av någonting för att värja mig mot tråkighet, eftersom njutningen att sitta var mer än tillräcklig.
När jag själv är ute på långfärdscykling, tar en välförtjänt paus…det är lite samma sak. För att en öl ska nå högsta möjliga njutningspotential, måste den först göras förtjänt av. Min bästa pizza är den jag ätit när jag först ”tömt mig”. Mitt bästa bad, min bästa bärs, mitt bästa snask…allt har föregåtts av fysisk ansträngning och i mitt fall med en cykel inblandad.
Långfärdscykling är en utmärkt kur mot likgiltighet. Att börja cykelpendla till jobbet, är en start.
Jag blir mer och mer övertygad om att denna enkla men effektiva medicin är boten på vuxenhetens blaséartade avtrubbning.
Att cykla är viktigare än någonsin i vår stillasittande arbetskultur. En kontrast till den, i vårt tidevarvs bara tillfälligt uppfyllande överflödskonsumtion, där mindre fortfarande smakar mer.
När jag själv kommer upp i sadeln, på väg – någonstans, vaknar sinnena till liv och reser sig givakt ifrån sitt halvdästa tillstånd.
Att cykla är helt enkelt nödvändigt.
/DS