Efter en arton år lång och superomfattande brittisk studie, med 18 000 pendlare inblandade, råder nu ingen tvekan om att den som går eller cyklar till jobbet känner sig mer harmonisk och mindre stressad än de som använder sig av andra transportalternativ. Och ju längre cykel/gång-avstånd du är förunnad, desto lyckligare blir du.
Varför blir jag inte förvånad?
Själv har jag ofta beklagat mig över mina fjuttiga 4 km till Solna kulturskola, där jag jobbar, och gjort mitt bästa för att dryga ut avståndet med diverse omvägar.
Man vill ju bli så lycklig man bara kan.
Att byta arbetsplats- eller flytta, för att på ren naturlig väg öka cykelpendlingsavståndet – känns allltför radikalt och ganska orimligt. Även om det i längden kanske skulle få mig till en mer välmående människa.
Att uppfinna alltför många kringelikringelkrokar är dock ett ganska omänskligt beteende i längden (mänskligt är att ta kortaste vägen) och mest för turfare. En digitalorienteringsform jag tyvärr lagt på hyllan p.g.a. varför-göra-detta-grubblerier.
Men att överhuvudtaget diskutera för-kort-till-jobbet som ett problem kan komma att framstå som provokativt i relation till allt elände som nu händer i världen. Så jag lägger ner.
Tillbaka till den spännande studien istället. Det är något förvånande att, enligt undersökningen, även kollektivtrafikpendlare mår ganska okej. Lätt att tänka att trängseln sabbar det goda morgonhumöret, åtminstone här i Sthlm. Som cyklist slipper man ju det där. Men tåg och buss ger möjlighet för tid att läsa och koppla av och innebär ofta en välgörande promenad till/från tåg- eller busstationen, vilket bidrar med sitt.
Bilpendlarna däremot har en riktigt eländig tillvaro. De vrider sig nätterna igenom av ångest, panikattacker och oro, de ifrågasätter meningen med livet, och ju mer tid de spenderar i sina bilar desto mer misslyckade, värdelösa och miserabla känner de sig.
Obs! Inlägget är endast marginellt kryddat i sin sista del. Originalet finns att läsa här.
/DS
Ett svar på ”Cykelpendlare lyckligast – bilpendlare lider av ångest och kan inte sova”