”Med magen typ elle? Inte med bröstet va?”
Precis, det kan man iallafall utgå ifrån – även om det finns situationer för en sångare där en högre andning är att föredra. Men det är ett annat inlägg, så låt oss fokusera på en schysst grundandning.
Många sångpedagoger förespråkar ett så stort luftintag som möjligt. Det är i de flesta fall en ganska dålig idé och heller ingen höjdare för talrösten.
Varför då?
Tar man in massor av luft kan man få problem att hålla emot trycket när luften vill ut. Det krävs med andra ord oerhört mycket stöd för att hantera en så stor luftmängd. Det blir jobbigt helt i onödan. Strävar man efter ett mer balanserat luftintag som står i proportion till frasen man vill tala eller sjunga, har man mycket att vinna. Då kan man lättare hushålla med luften utan att behöva jobba ihjäl sig.
Sammanfattningsvis, ta in generöst med luft, men hitta balansen mellan för mycket och för litet. Vad känns bäst?
Hur gör man då?
En övning som brukar funka för att träna på en djupare andning:
Att använda sig av formuleringar som ”så mycket luft som kroppen vill ha” kan vara otydligt och subjektivt, men det är ändå ett försök till en beskrivning som kan vara till hjälp.
När jag gör en sångövning där eleven har svårt att få luften att räcka till brukar jag låta eleven tala övningen men med samma rytm som vid sång. Då räcker luften oftast mycket längre. Vid tal kan de flesta hushålla bättre med luften än vid sång. Sen kan eleven gå tillbaka till sången och ta med sig det positiva från talet, med mer kontroll på luftströmmen som resultat.
Det exemplet talar sitt tydliga språk och får därmed avsluta dagens inlägg.
Finns mycket att säga om andning, så återkommer såklart till detta.
David Sennerstrand