Sitter på tåget. Är på väg till Vadstena. Ska spela två föreställningar under helgen. Min Brompton är med (utan skydd) och jag ser fram emot den två mil långa cykelturen från Mjölby till Vadstena på nästan bilfria vägar via Bjälbo.
Men det verkar mina teaterkollegor inte förstå.
För i vår sms-tråd plingar smsen in ”vem ska hämta David?” ”Kan någon…” osv
Mina egna sms ”jag vill INTE bli hämtad jag vill cykla” verkar fastna i cyberspace nånstans. Eller så leker kollegorna att de inte syns.
”Kan Roland plocka upp David klockan 17:00” fortsätter de.
Jag svarar för tredje gången ”VILL INTE BLI HÄMTAD VILL CYKLA!!!” Och förklarar att om jag ska vänta 45 min på Roland i Mjölby kommer det gå mycket fortare att cykla direkt vid ankomst 16:14.
Då brister det för dem. Plöstligt lägger de märke till mig i diskussionen och börjar spotta ur sig fulheter ”pedaltaliban” och ”cykelfascist” och annat som jag inte ens vill nämna här på min fina blogg.
Då rinner det över även för mig så jag svarar på mitt kraftfullaste sätt:
”När ni blivit så feta att ni inte längre kan vältra er in eller ut i era bilar, då slår vi cyklister tillbaka med alla medel.”
Jag kunde inte låta dem komma undan med alla övertramp. Och när jag kommer till teatern lite senare ikväll, nycyklad och pigg, ska de få sig en ny omgång ända tills dde tar tillbaka varenda liten vidrighet. Jag överväger också att ge dem ett kok stryk.
Det ska också tilläggas att kivandet är en slags broderlig lek mina kära kollegor och mig emellan, som jag uppskattar väldigt mycket.
Trevlig stämning på jobbet? 🙂
Jag känner igen det där. Jag har kallats för cykelfreak av bekanta som sjävla alltid tar bilen så fort de ska någonstans.