En solskenshistoria om en stulen cykelväska

Under tisdagkvällen satt jag tillsammans med några vänner på ett hak på söder och kollade sveriges vm-kvalpremiär mot Holland. Trots ett, med tanke på det idéfattiga svenska spelet, bra resultat – blev det ändå en sorgens afton.

Min axelväska, en Klickfix matchpack som man elegant fäster framför styret, och som kan växla från korgform till en på höjden utdragen shoppingbag med god kapacitet, och som blivit till en sån viktigt pusselbit att man inte ens vågar fantisera om en tillvaro utan den, stod bredvid mig under bordet i det ögonblick Marcus Berg gjorde sitt livs konstverk i och med 1-0.

Det var under det skeendet av matchen som det som inte fick hända hände.

Den specialdesignade cykelväskan som mig blivit så kär fanns plötsligt inte längre där.

Jag byter blixtsnabbt fokus från fotbollsglädje till tjuvjakt. Har någon av mina vänner sett något? Nej.

Kanske någon har lämnat in den i baren och av någon outgrundlig anledning trott den var borttappad? Svaret blir åter nej.

Jag inser fort att tjuven listigt inväntat ett dramatiskt skede under matchen och i den fyrtiofjärde matchminuten tagit tillfället i akt.

Väskan innehåller en notpärm (jobbigt), träningskläder (obetydligt), astmamediciner (surt), iPad (gammal) och två burkar Kvarg (ingen kommentar). Det som gör mest ont (känslomässigt inte ekonomiskt) är egentligen förlusten av själva väskan som blivit som en trogen vän. Och såklart obehaget i att ha blivit av med något som man varit så övertygad om att man placerat på ett ställe långt innanför alla  trygghetsmarginalers gränser.

Lite senare, när jag kommer hem, talar jag ut med min tillfälligt inneboende och mycket sympatiskt inlyssnande australienska.

Det är med ett tungt hjärta jag lite senare somnar den natten.

Jag vaknar tidigt för att göra en polisanmälan, bli av med det bara, få det gjort. Jag berättar om det för några kollegor på jobbet, tänker att jag ska beställa en ny väska, jobbar, hämtar dottern, möter upp en annan pappa och lekkamrat till Bella.

Sen börjar det ringa. Flera gånger. Jag googlar numret. Det är som jag trodde – nåt företag. En av alla dessa telefonförsäljare som vill förstöra ens liv. Den här är så påstridig att jag till slut får blokera hens nummer. Jag vägrar byta ett enda ord med dem. Jag är av den åsikten att deras usla tillvägagångssätt borde kriminaliseras.

När Bella och jag kommer hem blir vi emottagna av australienskan i hallen. Hon säger kort och gott I think your bag is back.

Jag tror henne inte.

Tills jag ser den. På köksbordet. Jag fattar ingenting. Hur sjutton har den kommit hit hem till mig? Den var ju inte ens märkt med namn och nummer.

 

A guy (nice) came by with it, a locksmith.

Allt är kvar i väskan utom min gamla padda (eller jobbets).

Låssmeden har lämnat sitt nummer. Jag ringer upp omgående. Jag måste få tacka honom och fråga hur allt gick till. Vilken hjälte. Vilken förebild.

En pratsam öppensinnad människa är det. Som försökt ringa mig 30 gånger. Som tack har jag blokerat hans nummer. Och som hans tack till mig för det har han bemödat sig åka hem till mig med väskan.

Hur hittade han mitt nummer och adress?

Jag har läst Lisbeth Salander och i mitt yrke får man en del värdefulla erfarenheter angående sånt här förklarar han stolt.

En adress och nummerlista till mina kollegor fanns i slutet av pärmen. Men hur visste han till vilken av de 35 adresser som stod där han skulle åka till?

Mina initialer på pärmens rygg räkte förstås för att dra en och annan slutsats.

Jag är oerhört tacksam.

Mest för att själva cykelväskan är tillbaks och inte minst för att en enda oegoistisk handling av en enda människa kan få en att börja tro på ljuset igen. Jag tackar honom igen och igen och berättar att nästan gång jag hamnar i en motsvarande situation ska jag göra samma altruistiska kraftansträngning för en medmänniska. Han vill inte ha nån ersättning. Men en kaffe. Eller öl. Nån gång.

Nästa gång du anlitar en låssmed i Sthlmsområdet, välj då min nya hjälte.