HopfällbartSkapad av David sön, maj 23, 2010 18:03:31
Ett tag ägde jag en Vespa LX 125. Vacker sak. Den var perfekt under tiden jag pluggade på musikhögskolan då jag for kors och tvärs över hela stan. Till rep, till vänner, till skolan, till affären. Efter en olycklig vurpa på halt väglag bröt jag fotleden. Dom skruvade ihop foten och jag fick gå gipsad i sex veckor. Ett år efter olyckan fick jag en del pengar från mitt försäkringsbolag. Eftersom jag inte ägt en cykel på väldigt länge så bestämde jag mig för att köpa en. Jag visste inte riktigt vilken slags modell jag var ute efter. Dom minicyklar som var poppis på sjuttiotalet har fått en revival, och jag tycker dom är himla charmiga. På blocket fanns en Polstjärnan. Perfekt skick, nästan inget rost alls. Två växlar och vikbar. 1300 spänn. Från att ha varit runt på cykelbutiker och testat snabba hybridcyklar så fastnar jag till slut för denna lilla skönhet.
När man viker ihop den blir den knappt mindre än vad den är utfälld. Och den har tyvärr inte lika bra köregenskaper som den är charmig.
Utvecklingen har gått framåt.
Det som tilltalade mig var ändå att man kunde, mer eller mindre, fälla ihop den. Och den är tillverkad på sjuttiotalet. Utvecklingen måste ha gått rejält framåt av hopfällbara cyklar. Jag började fundera på hur obegränsat man skulle resa om man hittade en hopfällbar cykel, som blir riktigt liten när man fäller ihop den, och dessutom har bra köregenskaper. Efter några timmars googlande så visar det sig att flaggskeppet på den hopfällbara marknaden är engelsktillverkad, och heter Brompton. Den fäller man ihop på ca 20 sekunder och den blir lika liten som en mindre resväska. Köregenskaperna skulle också vara helt grymma enligt många tester och recensioner, som jag läste.
Främsta konkurrenten till Brompton är amerikanska Dahon. Dom blir inte lika små, men är mycket billigare och ibland även lättare. Dahoons ram är av aluminium och Bromptons av stål vilket förklarar viktskillnaden. Det handlar dock om väldigt små skillnader.
I Fruängen utanför Stockholm finns en återförsäljare av Dahoon och i Gamla stans cykelbutik säljer dom Brompton. I Fruängen fanns en åttaväxlad Dahoon, som jag fick provköra. Den kostar bara 5000:-. Är också helt okej att cykla på, och lätt, bara 10 kg. Nackdelarna är att den inte blir så liten hopvikt och att den känns ”sådär” i designen. Den verkar ändå vara ett bra alternativ om man inte vill lägga mer pengar.
Efter att ha provkört en Brompton i Gamla stan, blir jag helfrälst. Tidlös snygg design. Grymt skön att cykla på. Och bäst av allt, den blir skitliten hopfälld. Den kostar nästan dubbelt så mycket som en Dahon men jag bestämmer mig fort. ”Denna ska jag ha.” Med en cykel med så bra köregenskaper och som samtidigt blir så himla liten, öppnar ju sig massa möjligheter. För det första så tar man ju den med sig in i lägenheten, vilket nästan eliminerar risken för stöld. Mina tre tidigare cyklar som jag haft i Stockholm har alla gått samma öde till mötes. Stulna. Sen att kunna kombinera resandet med tåg, buss, tunnelbana, båt, bil och t.o.m flyg tilltalar mig väldigt mycket.
En Brompton kan fås med 0, 2, 3 eller 6 växlar. Ju fler växlar, ju tyngre cykel. Efter att ha provkört en 2, 3 och 6 växlad, fastnar jag för den 3 växlade. Vi beställer två 3 växlade. En till mig och en till min sambo. Vi fantiserar om att kombinera cykelsemester med tågluff. Jämfört med en vanlig cykel så finns inga begränsningar hur långa turer man kan göra. Det är ju ingen racer, det jag jämför med är en vanlig standardcykel. Cykelförsäljaren i Gamla stan berättade om en kvinna som skulle åka vätternrundan på sin tre växlade Bromtpon. Skulle gärna vilja veta hur det gick. Tanken att cykla när vädret är bra och åka tåg när det regnar, lockar. Eller att ha möjlighet att ta cykeln till jobbet på morgonen för att sen kunna ta tunnelbanan hem om det regnar.
Det dröjde inte länge innan jag sålde Vespan. Den stod mest och samlade damm. Det var med min Brompton och kollektivtrafik jag gjorde mina resor, och det funkar helt perfekt. En dag i somras, skulle vi ta oss till ett litet sommarstugeområde utanför Södertälje och hälsa på vänner. Det går pendeltåg till Södertälje, sen återstår 9 km innan man är framme i Viksberg. Viksberg är ett sånt ställe man tar sig till med bil……eller med tåg och en hopfällbar cykel.
Vi har haft våra Bromptons i ett år nu och är fortfarande väldigt förtjusta. För mig har den blivit oumbärlig i min arbetssituation. Till T-centralen är det ca 2,5 km från Norrtull där vi bor, sen väntar en 40 min lång tågresa till Uppsala. Jag cyklar hela vägen ut på perongen, foldar ihop, kliver på och åker i väg. Vid ankomst fäller jag ut och cyklar ytterligare tre km för att ta mig fram till Ekebybruk där jag jobbar som sångpedagog på en kulturskola.
I mitt andra jobb åker jag tåg och buss till Vadstena, ungefär varannan vecka. Ibland kan det vara knepigt att få till förbindelser hela vägen. Det går oftast relativt lätt att ta sig till Motala eller Mjölby. Men sen kan det bli lång väntan på lokalbussen. Behöver jag tillägga att jag mycket hellre cyklar sista biten, än står och väntar på nån gammal buss, som ska ta mig futtiga dom 1-1,5 mil som är kvar. Så här ser det ut på många håll runt om i Sverige. Bra kommunikationer som tar dig ”nästan hela vägen fram. Är du beredd att göra dagens motionspass och cykla upp till en mil, så når du extremt många småorter runt om i landet. Kan du tänka dig att cykla upp till två mil, så når du ett gäng till. Det fina är att man aldrig blir ståendes. Man reser med sin cykel och en bag som man lätt fäster på cykeln under styret, som lätt tar tio kilo packning.
Enligt indianerna ska man inte äga mer än man kan bära med sig. Om jag skulle följa det rådet skulle jag välja min Brompton, tillhörande väska med packning och självklart också min iphone.