Aggressiva cyklister – varför?

Aggressiva cyklister – varför?

Började prata med en expedit igår efter att hon kommenterat min vikcykel som jag kom bärandes på.

Hon var själv cyklist och vi började prata om cykelklimatet i Stockholms innerstad.

”Många cyklister beter sig aggressivt och visar ingen respekt”, menade expediten. ”Till och med värre än billisterna”, fortsatte hon.

Jag håller med henne om att vissa cyklister inte visar respekt och visar på ett aggressivt beteende i trafiken. MEN, för det finns ett stort MEN här… det handlar om att det inte är ett dugg märkvärdigt att många cyklister har utvecklat ett hett temperament.

Föreställ dig, sa jag till expediten, att bilisterna skulle ha motsvarande infrastruktur som cyklisterna, att röra sig på:

• Att de oftast inte skulle ha möjligheten, att tillfälligt låna körfältet för mötande trafik för att göra en säker omkörning för att till exempel komma förbi en traktor som täcker upp hela körfältet.
• Att bilvägarna tillfälligt helt plötsligt skulle ta slut utan ett enda tecken eller skylt som visar vart man ska ta vägen. Istället skulle de bli utskickade som bortkomna lamm, att färdas över ett slagfält, bland vidunder som är hundra gånger tyngre och starkare än de själva, och när som helst skulle kunna göra mos av dem.
• Att bilvägarna ofta skulle vara blockerade av andra, tjugo gånger så stora, stålmonster som anser att de har rätten att parkera lite hur som helst över den lilla infrastruktur bilisterna blivit tilldelade.
• Att under vinterhalvåret skulle underhållet av denna lilla fjuttiga bilinfrastruktur, helt prioriteras bort till förmån för de större, mycket viktigare, vidsträckta åkrar till vägar som stålmonstren färdas på. Att stålmonstren bidrar till att förpesta stadsmiljön genom deras giftiga drivmedel, som i längden kommer göra staden till en ren hälsofara att bo och vistas i, skulle vara en näst intill icke-fråga för stadens politiker.
• Att bilarna skulle, under rusningstrafik, behöva trängas på en så snålt tilltagen yta att även hängivna billister allvarligt skulle överväga – att som en ren säkerhetsåtgärd – punga ut för ett svindyrt och miljöförstörande stålmonster, att färdas i istället.

Skulle det kunna vara så att några av bilisterna i denna hypotetiska verklighetsbeskrivning skulle riskera att utveckla ett aningens aggressivt trafikbeteende? Eller rättare sagt, ett ännu mer aggressivt beteende…

Det är den rådande trafiksituation många av Stockholms hårt prövade cyklister upplever idag.

Att sedan Trafikverket och NTF ständigt proklamerar ut budskapet: ”Om cyklisterna bara kunde sätta på sig hjälm så skulle allt vara löst. Låt oss lagstifta om detta.”

Det är att idiotförklara den minoritet, i samhället, som cyklisterna utgör.

Det är som att säga till bilisterna, om motsvarande trafiksituation skulle råda även för dem:

”Om bara billisterna skulle ha knäskydd på sig så skulle allt vara löst. Låt oss lagstifta om detta.”

Inte ett ord om: vägar som plötsligt tar slut utan vidare hänvisning, uteblivet vägunderhåll vintertid, infrastruktur som omöjliggör en säker omkörning etc.

Inte ett ord om att en anpassad trafikstruktur skulle ha någon effekt på olycksstatistiken överhuvudtaget.

Hela denna utläggning besparade jag expediten, men hon förstod min poäng iallafall.

Snart ska jag cykla genom Danmark och Holland där cyklisten och cyklandet tas på allvar – och där man förstått att det bästa skyddet för cyklisten, är en välplanerad och tilltagen cykelinfrastruktur.

Väljer att än en gång lyfta fram detta ”Cyklistens brandtal” av Erlend Loe:

…som cyklist tvingas man bli fredlös. Man tvingas leva på kanten av samhället och på kant med det etablerade trafiksystemet som mer och mer handlar om motoriserade färdmedel, även för friska människor. Cyklisterna förtrycks, vi är en tyst minoritet, våra jaktmarker blir allt färre och vi tvingas in i mönster som inte är anpassade för oss, vi får inte tala vårt eget språk, vi tvingas under jord. Men var på er vakt, för orättvisan är så uppenbar och det bör inte förvåna någon att ilska och aggression ansamlas i cyklisterna och att vi en vacker dag, när ickecyklisterna blivit så feta att de knappt kan vältra sig in och ur sina bilar, slår tillbaka med alla medel.

/DS