Beroende av räls, cykel och smartmobil

Har köpt en beg. kamera. En Nikon J1.

Min enda kamera har under många år varit en skitdålig plastig Samsung.

Har också haft en i min iphone såklart men blev trött på att alltid bara få ”ganska okej bilder” med min 4S.

Så för att ibland få till ”rätt bra bilder”, har jag nu köpt en minisystemkamera med utbytbara objektiv.

Ska vara smidig att ha med på cykelturer men även besitta viss uppgraderingspotential, har jag tänkt.

Säljaren bodde nån kvarts promenad från Fruängens centrum.

Enkelheten i att kliva av tunnelbanan, fälla ut Brompton, slå in adressen i googlemaps, aktivera cykelläge, sätta mobben i sitt ställ, cykla iväg och efter bara några minuter befinna sig utanför rätt port – ger mig lite…”halvfräs”.

Taget med min nya Nikon

Måhända tillhör jag en ytterst liten nordeuropeisk minoritet som går igång på detta; men kombinationen cykel, räls och smartmobil är så himla fantastisk att jag bara vill använda mig av det igen och igen och igen.

Nästan så att jag söker upp människor som säljer saker jag inte behöver och bor på okända adresser, bara för att uppleva njutningen att ta mig dit.

Sen när jag är framme säger jag ”äh du…jag ska nog inte ha nåt” och vänder.

Men som sagt…nästan.

Ska försöka få till en bromptonhelg i Köpenhamn innan sommarn.

Aldrig fel. Om man ringer med 3, vilket jag gör, gäller samma datatrafikstaxa som i Sverige.

Så det är bara att välja attraktioner, knappa in i telefonen, glida fram på cykelbanor i världsklass och hinna massor på knappt ingen tid alls.

Frihet kallas det, eller kanske – freelexibility.

/DS