Dag 1 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 1 Köpenhamn-Amsterdam

Igår kväll, innan jag gick och la mig, kände jag mig så pigg och ressugen att jag började planera för en tidigare avgång. Det fanns nämligen ett tåg, som enligt Länstrafikens hemsida skulle avgå 08:24 från min uppväxtort, Ekenässjön.

När alarmet tjöt 06:50, var reslusten försvunnen och jag ville bara ligga kvar. Hade sovit väldigt dåligt, vilket iofs är ett bra tecken på att den goda hälsan är tillbaka. Kroppen har fått en massa vila och nu räcker det, menar den.

När jag kom till E-sjöns tågstation, något stressad, insåg jag snart att jag sett fel. Tåget hade redan avgått. Det händer aldrig mig! Måste va fel på Länstrafikens hemsida, tänkte jag.

Det enda positiva var att jag inte köpt någon biljett och att jag nu kunde åka hem och slagga en timma till för att ett par timmar senare ta det tåg jag planerade från allra första början.

Det skulle dessvärre innebära 1,4 timmars väntetid i sveriges, efter Bollnäs, fulaste stad Nässjö.

När jag kommer fram till Nässjö spöregnar det och jag blir på ganska dåligt humör. Intill stationen ligger ett café som heter Thimons, jag går in och beställer en macka och en kaffe. Är fortfarande seg och trött men vaknar till, när ett tjejgäng plötsligt kommer in och erbjuder mustitt för bara tio kronor. Såklart dom stannar till vid mitt bord, såklart jag bara måste betala för att se om dom menar allvar. Dom visar upp plakat med alla möjliga typer av vulgära tjänster; klädda i burleska korsetter poserar dom osmakligt vid mitt bord.

Som tur är handlar det om en falsk atrappmus och tjejerna dansar skrattande iväg till nästa bord. Min cykelluff har fått en oförutsägbar och dramatisk start redan innan jag ens hunnit till min startdestination Köpenhamn.

Vid fyratiden var jag framme i Köpenhamn med tåget som planerat. Nu gällde det att hitta Cykelvej 9 mot Rødby. Eftersom GPS:en i telefonen inte ville assimileras med det danska nätet, blev det skitsvårt. Jag irrade runt i Köpenhamn lite på måfå. Glimtvis fungerade GPS:en så att jag kunde ta ut en riktning och efter att ha haft nollkoll i ca 40 minuter hittade jag Roskildevejen, som jag fattade ledde söderut.

Efter ytterligare nån timme hade jag hittat Cykelvej 9 och det kändes fint att va på rätt väg. Tänkte på hur mycket jag älskar detta med att cykelluffa och just då upphörde regnet, himlen sprack upp och rödvita änglar uppenbarade sig och blåste mäktiga trumpetfanfarer, som för att välkomna mig och min cykel, till smørrebrødslandet.

Det fina med att cykla i Danmark är att det finns cykelvägar i stort sätt överallt. Man är liksom tänkt på. Man känner sig aldrig som en liten mobbad minoritet i samhällets utkant – som man ibland gör i Sverige. Man är aldrig i vägen. Det är dejligt det.

Men dom kunde ha skyltat lite bättre. Varför så fina breda vägar men så få skyltar? Man kan kanske inte få allt…

Jag hade bestämt mig för att 40 km (55 km med felkörningar) fick räcka som dagsetapp, och därmed var staden Köge ett lämpligt ställe att övernatta på. Innan jag kom fram hann jag tillfälligt irra bort mig en gång till p.g.a. den så katastrofalt dåligt fungerande GPS:en i min iphone. Jag ska bli analog igen, tänkte jag upprört.

När jag till slut kom fram, vid åttatiden, satte jag mig på torget i den ganska vackra men helt folktomma lilla staden Köge, för att surfa efter nåt passande hostel eller vandrarhem.

Iphonen tvärvägrade och jag fick meddelande om att Dataroaming var avaktiverad. Jag aktiverade den genast och helt plöstligt funkade både surf och GPS helt klockrent. Konstigt, jag trodde inte GPS:en kunde fungera över huvudtaget om Dataroaming var avstängd. Skönt att ha löst det problemet till min längre sträcka imorgon.

Köge

Jag ringde ett vandrarhem som ligger ett par kilometer utanför stan. Receptionisten sa att jag var välkommen. Jag skulle få dela rum med en annan cyklist, sa hon.

När jag kom in på rummet var det som att komma in i ett tvättrum. Uppspända kläder på tork, över hela rummet.

Jag la upp mina grejor på en av sängarna. Efter några minuter kom min rumskamrat in och bad om ursäkt för att han ockuperat hela rummet med sina tröjor och berättade att hans kläder blivit blöta för att han cyklat i regnväder hela dagen.

Jag sa att det var okej trots stark doft av belgisk cykelsvett blandat med danskt regnvatten.

Cyklister är enligt tradition toleranta och vänliga mot varann. Det måste man ju bidra till, trots lukt.

Belgaren var på väg till Oslo och var mycket trött efter en dagsetapp på 120 kilometer, berättade han.

Efter en pratstund och att jag förklarat att man visst kan långfärdscykla på en vikcykel, så åkte jag in till stan igen för att få mig en matbit.

På vägen in till city upptäcker jag att jag gått på en nit. Jag har gjort om samma misstag som förra året. Jag har packat för tungt.

Cykeln nästan flyger fram, utan packning, och jag avverkar dom två kilometrarna in till centrum på ingen tid alls. Tänk om det gick så lätt hela tiden. Vilken fröjd!

Det är väl bara att erkänna, jag är inte den minimalistresenär som jag skulle vilja våga vara.

Men det är bra nära, jag har 8 kilo (jo, det blev det till sist), min belgiska rumskamrat har 35.

Nästa sommar blir det bara kreditkortet, telefonen och ett ombyte.

Men så tänkte jag nu också…

Det blev en sådär god tomatsoppa med en mycket godare Tuborg till när jag efter lite sökande hittat en restaurang.

Sen kom det en familj med en liten vovve och satte sig vid bordet bredvid mitt och jag fick ta Bricanyl mot ett mindre allvarligt astmaanfall. Känningarna försvann efter en dos.

Den skyldige! Han som skäms, under bordet.

Imorgon ska det bli fint väder och jag ska försöka nå Rødby till kvällen. Det är ca 12 mil det. Det kommer att bli tufft.

Min dagsetapp dag 1. 55 km inklusive felkörningar.

/DS