Det är så att man vill börja komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära

Dubbdäcksdimensionen 30 – 622 (Schwalbe) har varit svåråtkomlig i Stockholm stad den senaste tiden (väldigt populär). På min Montague är utrymmet från däck upp till framgaffel så snålt tilltaget att bara planetens? nättaste dubbdäck är det enda tänkbara.

Minimalt med utrymme för fetare däck

Men på Alviks cykel fick jag till slut tag i ett (räcker långt med ett fram) som jag mycket vältajmat satte på plats under gårdagskvällen.

En anledning till mitt köp av den fullstora vikcykeln var just behovet av en hopfällbar för tågresor även under vintern (Brompton ingen vinterhit).

Men skraj var jag över att inte hitta ett som passade när jag blev medveten om däckdimensionsbegränsningarna.

Det var då.

Nu sitter det som sagt på plats, det passar fint, och oj vilken härlig känsla – det är så mäktigt när man med hjälp av dubbarna tar makten över det usla underlaget.

Jag var så uppåt när jag kom fram till min arbetsplats på kulturskolan idag att jag ville sätta mig vid pianot och komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära, vilket borde vara okej att sysselsätta sig med på arbetstid pga den stora samhällsnyttan med åretruntcykling.

Jag ropade ut min entusiasm till trötta kollegor med vinterleda: ”Jag älskar vintern och jag älskar dubbdäck”

De smittades inte ens delvis av min nyfödda dubbdäcksentusiasm.

Tråkmånsar.

På lördag ska jag till teatern i Vadstena och börja repa en ny föreställning.

Tåg till Mjölby och sedan två härliga mils vintercykling med min, fullt tillräckligt på-tåg-ta-med-vänliga, Montague – utrustad med mitt nya superdubbdäck.

Att komma igång att börja repa ska bli kul men inte riktigt lika lustfyllt som de där två cykelmilen genom den vackra östgötabyggden i vinterskrud.

Är det nåt fel på mig eller är jag bara onormalt lyckat ihopfuntad?

Finns ju de som tycker att vintercykling är en pina.

Jag bara njuter.

/DS