Fasansfulla erfarenheter av att hyra bil på OKQ8

Vi har varit i Påskallavik (söder om Oskarshamn) under långhelgen.

Att ta tåget ner mot smålandskusten är ingen hit. Biljetterna är dyra och resan, på ca 33 mil, tar orimligt lång tid.

Att sitta och trycka i en varm buss, med barn, packning och allt, skulle inte heller ha varit nån höjdare.

Då återstod bara ett alternativ. Bil.

Jag tog vikcykeln till närmsta hyrbilsställe (OKQ8). Det var mackar som gällde eftersom det var helgdag och stängt hos andra biluthyrare.

Vikcyklar har genom historien ibland, både orättvist och funktionellt reducerande, kallats för bilcyklar. Det mest lyckade äktenskapet är mellan tåget- och vikcykeln, det vet väl varenda vettigt resonerande människa, men faktum är att jag haft stor nytta av min Brompton även i kombination med bil, de få gånger vi hyrt eller lånat. Det får jag erkänna. Lite samma princip som med jollen till en segelbåt.

På vägen ner konstaterade vi i samrådande harmoni att vi faktiskt kan unna oss att hyra bil ibland och att de ca 2000:- för tre dygn (bensin inräknat) faktiskt är ganska överkomligt.

Övertygelsen om att vi faktiskt valt rätt färdsätt denna långhelg, varade ända tills det ögonblick då en liten hare av outgrundlig anledning valde att korsa E22:an, en mil norr om Oskarshamn, för sista gången i sitt liv.

Då vi både tyckte synd om den döda haren samt att vi inte planerade att ändra våra vanor av vegetariskt näringsintag – kunde vi inte se något positivt med kollisionen överhuvudtaget.

Vår hyrda Peugeot verkade vara av annan inställning då den med sina glupska käftar under huven verkade ämna svälja haren hel. Den hade nämligen, i smällen, fastnat i ett parti under grillen, skrämmande likt en stor bred leende mun.

Den stackars haren slutade, nätkommande dag, på Oskarshamns soptips djurkrematorie, som kommunen så kostnadseffektivt kombinerat med annat, helt vanligt, brännbart avfall.

Skadorna på bilen visade sig endast vara ett sprucket, och till synes inte allt för kostsamt, plaststycke. Då delen den satt ihop med redan var skadad vid en tidigare kollision var förhoppningarna stora på att vi skulle komma undan kostnadsfritt.

På vägen hem hamnade vi i bilkö efter bilkö.

Resan drog ut på tiden (ca: 6 timmar) och vår treåriga dotter Bella tappade tålamodet och ropade ursinnigt dumma bilsamhälle, samtidigt som hon i ren protest mot det ändlösa bilåkandet kissade på sig två gånger (händer nästan aldrig) inom loppet av tio minuter i vår, av vänliga grannar, medlånade bilbarnstol.

På macken senare på kvällen, kunde de inte alls förstå mitt resonemang om att vi skulle slippa pynta tvåtusen i självrisk eftersom det trasiga partiet ändå, p.g.a. tidigare kollision, skulle bytas ut.

– Det är en princip vi har, skadar man bilen så får man betala, spelar ingen roll att den är skadad på samma ställe tidigare, svarar en trött expedit i trettioårsåldern.

– Så ni kan alltså strategiskt vänta med att byta ut kofångarn tills den lönat av sig maximalt och fått… låt oss säga tio skador, och ni tjänat tjugotusen på alla kunder ni krävt på tvåtusen var?

– Hade du inte valt tilläggsförsäkringen hade det kostat tolvtusenfemhundra.

– Så skulle det vara tio kunder som valt att inte betala extra för försäkringen så hade ni kunnat få 125 000:- för en kofångare i ren vinst?

– Du får iallafall betala tvåtusen.

– Men den trasiga delen kostar nog knappt en tusenlapp.

– Spelar ingen roll.

– Kan man välja att ta itu med problemet själv?

– Ja, men då får du betala hyra för bilen under tiden själva problemet åtgärdas och är bilen uthyrd till nån annan, vilket den bil ni lånat faktiskt råkar vara, så kan du, som du nog förstår, ändå inte få loss bilen för reparation.

– Men om ett blinkersglas gått sönder och jag valt att inte betala extra för försäkringen, och bilen varit uthyrd direkt efter mig, så hade jag alltså inte fått byta ut det själv och istället behövt betala 12500:- trots att ett blinkersglas bara kostar några hundra?

– Ja.

– Och tvåtusen för blinkersglaset med försäkring?

– Mm.

– Det finns alltså inga grader i helvetet på det här stället, ett skadat blinkersglas likställer ni alltså kostnadsmässigt med en totalkvaddad bil?

– Precis.

– Men hur sjutton vågar folk då hyra bil här?

Inget svar. Hyrbilskvinnan bara tittar på mig med trötta ögon och väntar på att jag ska sticka kortet i maskinen, sluta diskutera och betala de tvåtusen jag är skyldig. Jag gör så. Med min hopfällbara cykel i ena handen går jag med tunga steg mot utgången. Känner mig lurad och tänker att vi ska minsann alltid välja tåg framöver. Men sen rinner det liksom bara över:

– Jag ska aldrig mer hyra bil här, aldrig mer! ropar jag så det hörs i hela butiken och säkert ut till de som står och tankar vid bensinpumparna också.

Omoget? Det skiter jag i.

Aldrig mer hyra bil är det enda som ekar i huvudet under tiden jag fäller ut min cykel och fort trampar därifrån.

/DS