Sitter på ett direkttåg hem mot Stockholm. Utmärkt att nyttja tiden med en välförtjänt enhet i bistron och samtidigt författa ett inlägg.
Jag har just varit och gjort ett framträdande i Borås. Ett inslag i Kretsloppsveckan.
Utrustad med min Brompton, gura och blädderblock har jag spelat en ovanligt analog stå-upp-föreläsning om konsten att leva utan bil – kryddad med både samhällskritik och cykelsånginslag.
No power-point och digital teknik – bara min berättelse. Less is more.
En ganska tragikomisk historia, men med lyckligt slut, som handlar om min förvandling från biten motorist till helgjuten cykelfundamentalist. Om svårigheterna att få till rimliga jobbpendlartider med endast kollektiva transportmöjligheter, och på vilket sätt en cykel kan göra underverk om man bara får möjlighet att cykla både före- och efter tågresan.
Innan införskaffandet av min vikbara smuggla jag cykel i sopsäck.
Bara för att ha möjlighet att pendla bilfritt. Kände mig på den tiden som nån slags klimatrebell.
Samhället, staten, SJ gjorde det komplicerat att resa hållbart. Skönt att numer slippa bli ifrågasatt eller i värsta fall avslängd som helfrälst bromptonit.
Åkte 06:15 från Stockholm mot Borås. Sov hela vägen till Herrljunga men blev positivt överraskad och vakna till när jag i västtrafiks länståg såg hur himla enkelt det kan va att bereda plats för några cyklar (#SJ?!?!).
Ett litet hörn, vid behov, svårare än såhär behöver det inte va. 30 pix per cykel. Finns plats får du ta den med, rusning eller ej. Baksidan är ju att man, speciellt till jobbet, vill vara garanterad cykelplats.
En annan trevlighet som fyllde mig med positivitet och energi inför min föreställning var, rätt oväntat, ett cykelparkeringshus med duschmöjligheter vid Borås tågstation. Go Borås!
En lyckad dag. Att stå-upp-föreläsa om cykling känns grymt. Det ska jag bergsäkert fortsätta med.
Tack för mig Borås och Kretsloppsveckan – jag kommer gärna tillbaka.
/DS