Lycra vs funktion

När man pratar med nya bekantskaper, sådär som man gör för att lära känna, få grepp om, rama in, kategorisera, brukar det handla om: intressen, person, jobb och (ofta i sthlm) bostad. Jag berättar då helst, länge gärna och enbart, om min stora passion – cykling.

Då får folk direkt en tydlig koppling och en uppfattning: Du är allstå en sån som tränar för Vätternrundan, cyklar skitfort i lycra och kryddar din egentid med att på nätet kolla in, drömma om, den senaste carbonracern.

De skiner upp och tror: Där har vi dej ja.

Men nä ni! Där har ni mig inte alls.

Cykelmän i lycra

Förra våren hälsade vi på bekanta en bit utanför Paris. En av vännerna, Pascal, var just av det materialet – en tvättäkta cykel-lycra-racernörd.

Han visade stolt upp sin tre ultralätta, supersnabba och svindyra racercyklar.

Pascals älsklingar

De hade även två bilar som de använde för resor till jobbet, och för att kunna ta deras fyraåriga dotter till lekparken.

Att använda cykeln, annat som tränings- och tävlingsredskap, var för Pascal helt främmande. Två världar som liksom inte går ihop.

Man cyklar inte till jobbet, precis som man inte gärna springer till jobbet, menade han.

Dessutom omges Paris av europas fläskigaste motorvägsringled, som är ungefär lika svår att ta sig förbi med cykel, som för en sydvilde, att usurpera King´s Landing, med blott åsna och knölpåk.

Men i Paris FÅR man ta med sin cykel på pendeln, och på så vis kan man ta sig igenom den franska trafikberlinmuren – även med cykel.

Hur tragiskt det är att man ska behöva använda sig av tåg, för att ta sig in i stadskärnan med sin anspråkslösa velociped, kan vi tillsammans sörja över nån annan gång.

Vi släpper Pascal och Paris och går vidare. Vi glädjer oss istället åt intresset att använda cykeln som funktions- och transportmedel, växer på alla håll och kanter. Både bland lycraklädda- och traditionellt klädda.

Jag är av den typen som skippar lycran och vill istället kungöra, till alla oinvigda, hos vilka lycran inte heller riktigt faller i smaken:

DU SLIPPER, MAN BEHÖVER INGEN.

 

Om man nu inte har jättelångt till jobbet förstås. Och det finns ju alternativa träningskläder med ungefär likvärdiga egenskaper.

Men så fort man lagt på sig lite benmuskler, så kan de flesta cykla relativt långt utan att svetten börja rinna, och således i sin favoritmundering – det är ett faktum.

Att min egen cykelpassion ligger i funktionen och inte i farten, har en del svårt att greppa.

Det handlar om att i så stor omfattning som möjligt, lösa så många transportsituationer det bara går, ofta i mina vanliga kläder, där cykeln har en huvud- eller åtminstone biroll. Det är det som är kicken!

Och så enkelt är det.

/DS