Maxad lådcykelharmoni liksom

Ledigheten är över. Igår var första arbetsdagen för läsåret.

Tungt, men precis i närheten av min arbetsplats får jag se något som muntrar upp. En kvinna som trampar en sån där fläskig XL ellådcykel, med sex lyckliga ungar i.

Jag känner att jag bara måste rulla fram och snacka lite med dem.

Barnen ser så himla glada ut, och den trampande kvinnan också. Maxad lådcykelharmoni liksom. Det får mig att känna entusiasm och jag blir nyfiken på vilka de är.

Hon berättar att hon är dagmamma och att hon efter lådcykelköpet känner en helt annan frihet att kunna göra utflykter med barnen. Hon är helt såld. Och barnen också, det syns tydligt i deras ögon.

Förut var de beroende av andra färdmedel för att ta sig någonstans, men nu är de ”frigjorda”. Sanningen har gjort dem fria. Sanningen hur man tar sig fram, hållbart och superlustfyllt på en och samma gång.

Varför satsar inte fler förskolor och andra liknande verksamheter på detta?

Finns ingen underbyggande forskning som visar en rad positiva effekter på barn som får förmånen att vistas i en cykellåda?

Finns inga konsulter som kan få styrande att fatta att allt och alla blir vinnare genom detta sätt att färdas med ett gäng ungar?

Hur som. Efter det mötet kändes det inte alls lika tungt att börja jobba igen.

/DS