Med hjälp av lådcykeln kan min sjuåriga dotter tänka sig att cykla själv

Min dotter Bella (snart 7) har visat skrämmande lite intresse för att cykla. Trots att hon lärde sig redan när hon var tre.

Några stödhjul behövdes aldrig, att balansera hade hon redan lärt sig med hjälp av en springcykel som hon började använda efter att hon fyllt två.

Allt pekade mot att cykeln var det transportmedel hon skulle föredra under en överskådlig framtid.

För att krydda cykellusten ytterligare fick hon en vacker Crescent i nyskick på hennes fjärde födelsedag. Var övertygad om att hon skulle älska den och vilja cykla på den varje dag.

Så blev det inte. Den blev mest ståendes. Hon ville hellre sparkcykla, men framförallt föredrog hon att få skjuts i lådan. Jag har pushat henne (nån gång tvingat) upp i sadeln, men hon har inte tyckt det varit roligt så jag har helt och fullt lagt ner den sortens taktik.

Ibland har jag tänkt att lådcykeln kanske varit en aning kontraproduktiv i relation till hennes eget cyklande. Kanske har den gjort henne lat, men den är ju så smidig och enkel. Bella blir glad, pappa får motion och man får nästan med sig vad som helst dit man ska.

Men nu har det vänt. Hon vill cykla igen. 

Vändpunkten kom när jag föreslog att hon skulle cykla så mycket hon orkade, från vasastan mot Solna, men med möjligheten att ta upp på både henne och cykeln i lådan när hon blivit trött.

Hon cyklade minst halva sträckan och har själv föreslagit modellen till flera andra utflyktsmål sedan dess.

Man märker att cykelkonditionen snabbt blir bättre och det är inte tråkigt att se hur cykeln successivt håller på att bli hennes eget första val för att ta sig till platser i våra omgivningar. Ibland med lådcykelkomplement, ibland utan.

/DS