Mormor

Min mormor är gammal, stel och medtagen och det var inte det lättaste att få in henne i bilen utanför ålderdomshemmet för att hon skulle kunna möta upp släkten i mitt barndomshem, ca 3 km därifrån, i julas.

När vi med största varsamhet flyttade över henne från rullstolen till passagerarframsätet i bilen och hon klagade och gnällde över smärta i både armar, ben och höft – tänkte jag något i stil med: ”Bra att det ändå finns bil så att man kan lösa såna här situationer, hur skulle man annars bära sig för att transportera gamla och skröpliga människor?”

Ja hur skulle man annars göra? I min egen dumhet underskattade jag cykelns potential och sorterade bort det alternativet utan att ens överväga det. I den här situationen funkar bara bil, tänkte jag.

Men sedan började hjärncellerna att fungera igen och någonstans i minnesbanken fanns bilden av en cykellösning, även i den här situationen.

Närmare bestämt en Nihola Flex gjorde sig påmind och den hade funkat utmärkt för min gamla mormor. Den tar varje rullstol med en bredd på max 68 cm.

Det hade gått!

Till och med smidigare än bilen eftersom det bara hade varit att enkelt köra upp rullstolen på rampen. Mormor skulle ha sluppit den jobbigaste biten, att ta sig från rullstolen och in i bilen t/r, och vi hade besparat henne en massa onödigt lidande.

En annan utmaning, som är svårt att bortse ifrån, skulle isåfall vara att få mormodern att gå med på att transporteras på detta, mer klimatsmarta och moderna sätt.

Men vem vet? Kanske skulle det bara vara uppfriskande och lite spännande att vara med om på ålderns gråa höst.

En anekdot värd att berättas för de andra på hennes avdelning. Historien skulle ju onekligen pigga upp både den ena och den tredje, oavsett ålder och skröplighetsgrad.

Dagens budord: Det finns alltid ett cykelalternativ.

/DS