Om så små hål att de är för små för att kallas hål och om det fina med vuxentransport i lådcykel.

Fick ett sånt där irriterande hål.

Ett sånt som är för litet för att egentligen definieras som hål. Badade slangen i badkaret, tryckte och pressade, men inga bubblor.

Tydligt var däremot att däcket successivt, men väldigt sakta, blev mjukare. Det kunde ta ett dygn innan man kände någon skillnad när man tryckte på det. Fick fylla på med luft inför var och varannan cykeltur.

Om man inte vet varför man mår dåligt, och om svedan inte är uppenbar, tar det längre tid att bli frisk igen.

Precis likadant med cykelslangar, tydligen.

Därför tog det 4-5 veckor innan jag fick tummen ur och tog tag i problemet. Tog med den sjuka slangen till min lokala cykelreparatör.

– Inget hål i den här! svarade han utan att tveka.

Men jag köpte ändå en ny slang och sen var problemet löst. Nu håller det sig hårt och fint. Men så små hål borde inte få finnas. Har varit med om det tidigare.

Det känns som miljövidrigt slöseri att kasta bort en i övrigt helt olappad slang.

Nog om det, nu om något mycket roligare.

Ett skäl att behålla sin lådcykel, även när barnen vuxit börjat cykla själva, är bland många andra vuxentransport.

Min tjej är cellist.

När vi ska mötas upp har hon ofta med sig sitt vackra men oj så skrymmande instrument.

Både hon och cellon får plats i lådan. Såklart.

Här om dagen, när det var så soligt, hämtade jag upp henne med Bakfietsen och vi tog oss ut till de turistglesa delarna av Djurgården för en picknick där landsortskänslan är total.

I Köpenhamn är det en vanligare syn. Att se vuxna sitta i lådan.

Det är ett kärleksfullt sätt att skjutsa, även en fullvuxen, medmänniska på och det vore vackert om man fick se mer av det även i den här stan.

Hur skulle man annars cykel-skjutsa en person som till exempel har med sig ett stort instrument menar jag.