Har nördat ner mig i Delningsekonomi. Just läst ut What’s Mine Is Yours av Rachel Botsman. Det låter vackert och hoppfullt. Hittade ett sammanfattande avsnitt:
The relationship between physical products, individial ownership, and self-identity is undergoing a profound evolution. We don’t want the CD; we want the music it plays. We don’t want the disc; we want the storage it holds. We don’t want the answer machine; we want the messages it saves. We don’t want the DVD; we want the movie it carries. In other words, we want not the stuff but the needs or experience it fulfills. As our possessions ”demateralize” into the intangible, our preconceptions of ownership are changing, creating a dotted line between ”what’s mine, ”what’s yours” and ”what’s ours.
Tillgång är bättre än ägande. Ungefär. Om vi delar ”slipper vi” äga. Genom ultrasnabb digital kommunikation kan vi få hyra varandras tillgångar och ta tillvara på resurser som allt som oftasts står outnyttjade.
Att ta tillvara på det som redan finns i vår omgivning, istället för att köpa sånt man bara använder ibland, ligger i tiden och är väl förankrat i den livsnödvändiga omställningen till en mer hållbar livsstil.
Ingen av mina sångelever skulle hitta nån poäng i att äga CD-skivor. ”Det är bara jobbigt.” Genom delande från gemensam källa, till exempel Spotify, slipper man att äga massa plast som tar plats.
Utgången blir en förändrad inställning till ägande i stort.
Vilket såklart leder till att många, i kommande generationer, kommer inte heller att vilja äga en bil, utan föredra att hyra via bilpool, eller liknande, vid behov.
Mer om det i utmärkta P1s Bortom bilen
Man slipper det ekonomiska ok bilägande för med sig, och behöver inte bekymra sig om var man ska göra av fordonet när det inte används – men har ändå tillgång då man verkligen har behov.
USA har, sålänge jag kan minnas, ihärdigt kommunicerat, via sin kultur och sina hollywoodrullar, att ha egen bil är synonymt med frihet.
Det verkar som att det håller på att bli precis tvärtom.
/DS