Många småbarnsföräldrar är nyfikna på lådcykeln.
Första frågan brukar bli ”Har du byggt den själv?”, den andra ”Hur mycket kostar den” följt av ett litet ogenomtänkt resonemang om att stöldrisken är för hög i relation till kostnaden.
Vår lådcykel har stått ute, med några få undantag, i 3,5 år. När vi tagit tåget har den fått stå flera nätter vid T-centralen. Den ska vara så lättillgänglig det bara går och det är värt mer än självrisken på 1500:- om den skulle bli stulen, är vår filosofi.
Det är inte kul att få sin cykel stulen oavsett – men en fet kätting, cykelns eget lås och ett Abus U-mini vid behov, har visat sig räcka långt.
Men en gång i höstas, och det är först nu jag fixar att skriva om det pga att jag blev aningen traumatiserad, hände en grej med lådcykeln då några finniga tonåringar var inblandade.
Jag skulle ta cykeln för att hämta Bella på dagis när jag får se tre läskiga ynglingar utföra vulgäriteter med vår vackra älskling.
En sitter på bänken i lådan, som egentligen bara är konstruerad för barn, och fimpar sin cigarett samtidigt som han målbrottsflabbar med ett slags gällt skärande pubertetsläte. En annan, också med cigg i käften, står och måttar sparkar mot ena sidan av lådan samtidigt som han gör svårtolkade apljud likt en överförfriskad djurgårdssupporter. En tredje, också med cigg och byxor som hänger ner så att halva stjärten exponeras, sitter på pakethållaren och får med hjälp av sin tjocka kropp och häftiga rörelser hela ekipaget att våldsamt gunga upp- och ner.
Jag blir först helt stel och handlingsförlamad. Vad är det de gör? Vad är det som händer?
Sen kommer vreden som får mig att besudla höstluften med de mest slagkraftiga kraftord jag kan komma på. Tonåringarna slutar med sina aktiviteter och stirrar skräckslagna på mig som om de bara väntar på att jag gå i närstrid med dem.
Som tur var lyckades jag besinna mig. Det fick räcka med en ny dusch svordomar som jag firade av samtidigt som de ursäktande sprang därifrån.
Men ändå. Efter att ha varit lådcykelägare i snart fyra år är det det enda dramatiska som hittills hänt.
Och som tur var visade sig lådcykeln vara oskadd efter övergreppet.
/DS
Vår lådcykel har än så länge fått stå ifred. Jag får för mig att de inte är särskilt stöldbegärliga då ”tjuvarna” inte kan sälja dem lika lätt.
Har ni er lådcykel ute på gatan under bar himmel? Hur klarar sig lådan efter 4 år?
Efter flytt här i Uppsala har cykeln tyvärr fått en mer väderutsatt parkeringsplats och är lite oroad över hur trälådan kommer att ta det.
Vi har vår stående ute också. Känns som att det är kanterna på lådan som är mest känsliga och där har jag nu satt typ ”silvertejp”. Själv filade jag förresten till ett plexiglasskydd som håller regnet borta – det används mest när cykeln är parkerad, men det kan monteras om så att barnen får ett tak även under färd. http://distilleryimage6.ak.instagram.com/2c4590986ad011e289bf22000a1fa4a9_7.jpg Annars finns det regnskydd att köpa att spänna över själva lådan. Det borde räcka ganska långt.
Lådan har klarat sig helt okej. Det stämmer att det är kanterna som är känsligast – vissa former av fuktskador där men väldigt lite än så länge. Räknar med att byta ut lådan om sådär fem-sex år. Hellre det än att begränsa användadet genom att ställa ner den i vårt mindre tillgängliga cykelrum.
Jag har ett kapell till min Christiania, trots att den står under ett (ganska dåligt) tak. Det funkar, men är inte helt optimalt. Men jag inbillar mig att det förlänger livslängden ganska rejält. Min låda har inte slitits alls av fukt och den är från 2009.